Less på att knappt kunna äta längre, less på att gå runt och må illa och spy, bli svag om benen varje kväll och knappt kunna stå.
Det är så fruktansvärt mycket som händer i mitt liv justnu och saker som jag inte kan sluta tänka på, ibland tappar jag bara bort mig själv. Kan gå ut helt själv i mörkret och ba gå och stirra, sätta mig någonstans mitt i skogen, stänga av telefonen och låta tårarna rinna och försöka lugna ner mig själv. Riktigt obehaglig känsla!
Vad gör man när man inte hittar kraften till att kämpa? när man bara vill stänga in sej någonstans och aldrig mer komma ut.
Försöker stå ut varje dag men dom senaste veckorna har jag kämpat så mycket jag bara kunnat för att försökt hållt mig tillräckligt stabil. Det är sjukt hur mycket tankar och känslor en människa kan gå runt å bära på och hur ledsen och dåligt man faktiskt kan må, endå stöttar man andra och lyssnar på deras problem och häver över sej själv med andras bekymmer så man knappt hinner med sig själv.
Ibland måste man fokusera extra på sig själv så att man själv mår bra för jag har faktiskt märkt hur mer man faller då man ställer upp hit å dit för vännerna och sen glömmer totalt bort sig själv.
Ena sekunden skrattar man riktigt mycke, andra sekunden är man jätteledsen å nere eller jävligt förbannad, allt går upp och ner helatiden. Som en berg-och-dal-bana, jag slutar aldrig hoppas på bättre tider men dom här åren har nog slitit mest på mig.