Jag har planerat in länge att skriva ihop ett inlägg och skriva om mig själv och hur mitt liv har varit under dom senaste åren. Tänkte att jag skulle dra ihop ett inlägg nu när jag både har tid och faktiskt lust till att göra det.
Jag heter iallafall Johanna Lindgren, är 18år gammal och bor i den lilla staden Hudiksvall. 
Jag har en storebror som heter Fredrik och är 23år. Han bor tyvärr inte hemma längre utan flyttade till Örebro för ett år sen och började att plugga vidare på Universitetet där. Han kommer hem så mycket som han hinner, ibland på vissa helger men på alla lov. Vi står varandra väldigt nära sen tidigare och kan prata med varandra om det mesta. Han har och ställer alltid upp för mig oavsett vad det handlar eller vad det har handlat om.
Förövrigt så bor jag tillsammans med min Mamma på Östra området en bit från stan. Har Pappa och släkten på hans sida samlade på samma område vilket har varit rätt jobbigt vid vissa tillfällen samtidigt som det har varit väldigt bra att vi kan springa i mellan till varandra. Jag har inte sån bra kontakt till min Pappa av vissa anledningar och för att vi för det mesta inte kommer så bra överens. Tycker lite för olika om det mesta och då är det lätt att allt bara blir fel och slutar med tjafs och tråkigheter bara. Så jag och han håller våran kontakt lite på avstånd eller vad man ska kalla det.
När jag flyttade tillbaka till Hudik år 2007 sen 3års boende i lilla byn Hassela så var jag den här tjejen som inte riktigt vågade säga vad jag tyckte, vågade aldrig säga ifrån om jag tyckte något var fel eller liknande. Min släkt gick alltid bakom min rygg och var lite för ärlig men som tryckte ner mig på botten. Det har fortsatt genom åren sen 2007, det har varit väldigt upp och ner det där. Den som jag har som mest kontakt med i min släkt av dom på Pappas sida är en av mina kusiner, Terese som nu ska sluta 7an. Jag och hon har alltid stått varandra nära och varit som syskon och kunnat prata om precis allt som sen stannat mellan henne och mig. Hon har varit den som gått i mellan och skyddat mig när det varit en massa prat vilket jag är sjukt tacksam över. Iallafall, när jag kom tillbaka till Hudik igen så gick jag om en klass och började i 6an tillsammans med 95orna, trivdes skapligt bra och förändrades ingenting alls under det skolåret. När jag kom upp i sjuan i Högstadiet på Östra skolan bytte jag klass i mitten av terminen och började umgås med ett litet tjej gäng bestående utav 6 tjejer. Var till en början väldigt rädd eftersom jag inte alls var van att ha många i min omgivning. Men ju mer tiden gick så började jag känna mig mer säker och blev mer öppen och pratglad som person tills vi kom upp i 8an. På höst terminen i åttan började jag halka in i helt fel banor. Föll pladask för en person som då betydde sjukt mycket för mig och som tillslut blev mitt allt och den ända jag såg som något att kämpa för. Missförstånd,prat och tjafs började uppstå snabbt och jag började bara må sämre å sämre. Det är en sån otroligt lång och komplicerad historia som skulle ta en evighet att sitta och skriva om. 
Men iallafall så blev det att ju mer tiden gick så slutade resten av Höst & Vår terminen med skolk, tårar och en massa tankar om att bara dra från allt upp tills vi gick på Sommarlov. På sommarlovet kände jag mig otroligt rädd och tom samtidigt som jag var grymt redo till att ge upp allt, det var bara det som mina tankar bestog av. Nätterna gick och jag kunde inte hålla tårarna inne nästan en ända kväll under sommarlovet heller. Jag låg där helt tom och visste inte vad jag skulle ta mig till på något sätt. Jag gav tiden en chans. Vi började i 9an, hela höst terminen och vår terminen blev till en ren mardröm. Lärarna började se på mig att jag inte alls mådde bra, anmälde mig till Soc, tvingade mig till kuratortider hit å dit. Jag började utsätta mig för saker som hade kunnat kostat mig livet, var nära på att ta ett sista förväl ett flertal gånger men något sa ifrån helatiden ändå.
Jag träffade en heldel nya vänner, började umgås väldigt mycket i gäng tillsammans med min fina vän Angelica som gjorde mig så otroligt mycket starkare som människa. Sen jag började umgås med henne som mest och lärde känna fler folk, så byggdes det som en ny kraft inom mig och jag började våga bara mer och mer vara mig själv, skydda mig själv och inte ta skit från någon. Under tiden som fortsatte att gå växte jag bara mer och mer och blev starkare. Trotts styrkan så var jag fortfarande så otroligt svag inom mig. Allt knas började påverka bara mer och mer hemma. Jag var alltid elak, arg och ledsen och slängde saker omkring mig och lät allt gå ut över min Mamma. Hon hade ingen som helst aning om varför jag mådde som jag mådde tills en dag. Då hon hittade mig i mitt rum nästan helt utan luft, tårarna bara sprutade och jag sa som det var, att jag heltenkelt inte pallade mer. Mamma & skolan blev allt mer oroliga, tillslut tog skolan bara mer och mer kontakt med Mamma som genast börja undra bara mer och mer. Jag fick knappt gå ut för att Mamma var så orolig att jag skulle göra något dumt eller skada mig själv. Varenda gång jag skulle iväg hade hon stenkoll och hörde av sig väldigt ofta. Tillslut en kväll då jag kände att jag inte kunde vara ensam med sorgen och tårarna när jag var hemma med henne så gick jag till henne som i sin tur direkt började fråga vad det var som var frågan om. Jag berättade precis hur jag kände och allt jag hade utsatt mig för. Dagen efter väckte hon mig och sa att hon hade ringt till BUP och anmält mig till ett Akutmöte för att hon blev så jävla orolig att jag skulle ta mitt liv efter flera antal besök vid slänten vid tågspåret som var en tradition för mig.
Jag fick börja gå hos flera olika psykologer, möten på både soc och skolan osv. Tiden fortsatte gå fort fram, massa saker uppstog som gjorde mig såhimla ledsen och drog mig till botten i omgångar. Möten fortsatte och BUP angagerade sig sjukt mycket bara för att jag skulle få tillbaka min livslust och fortsätta att kämpa å se mig själv som något positivt.
Jag började gå på Depressions tabletter som jag gör fortfarande som faktiskt hjälpte/hjälper mig en bit på vägen med mitt psykiska mående. Aja. Under vår terminen i 9an kämpande jag arslet av mig för att ens pallra mig iväg till skolan fast jag bara blev sittandes eller sprang upp till Angelica såfort hon fick rast för att jag inte klarade av att vara ensam. Var alltid så otroligt rädd när jag var ensam för jag visste aldrig ens själv hur det skulle sluta. 
Det var min sista termin på Öster och jag gruvade mig riktigt mycket för att sen börja om på nytt på en ny större skola med mycket folk och inte få se han jag höll kär på dagarna som jag var van. När tiden väl var inne då det var dags att gå ut 9an så släppte jag "sarjen" rätt snabbt då det gällde Öster.
På sommarlovet hade jag det såhimla bra, grymt umgänge och många bra minnesvärda stunder samtidigt som jag bar på sorgen.
Efter att sommarlovet var slut och det var dags för gymnasiet så kom jag,mami och BUP överensom att jag skulle ta ett "ledighets år" och börja på gymnasiet tillsammans med 96orna sen då dom skulle börja. Enbart för att dom såg på mig och kände att det inte skulle funka för mig eftersom jag mådde som jag mådde. Så blev det, jag fick ett helt år på mig att försöka rätta till mitt liv, tankar och känslor. Sen på vintern 2011 började jag hänga på Fritidsgården här i Hudik "BG". Jag började att spendera dagar och kvällar där tillsammans med nära och kära, lärde känna sjukt mycket nytt folk som gjorde mig allt starkare och starkare. Hängde där i omgångar till våren 2012 ungefär. Jag lärde känna allt mer och mer underbara människor under sista halvåret av 2012, fick många fler killkompisar som även idag betyder sjukt mycket för mig. Genom att jag blev så mycket starkare så började jag även fokusera mer på mina vänner hur mycket dom betyder och betydde för mig, och hur otroligt fina killkompisar jag hade vid min sida som faktiskt brydde sig om mig. Det gick allt lättare och jag lärde mig att hantera känslorna bara mer och mer och kände en lättnat inom mig. Jag slutade att gå till Psykologerna,BUP och SOC på prov, sen har det inte blivit att jag har gått dit något mer än att kollat blodtryck och dubbelcheckat bara lite smått om hur jag mår/känner jämfört med förut.
Aja, sista sommaren innan det var dags för gymnasiestart, altså Sommaren 2012. Den sommaren tog jag vara på så mycket som jag bara kunde. Missförstånd,tjafs och prat fortsatte såklart och jag blev väldigt ledsen många gånger. Men jag kämpande på som fan för att klara av livet så bra som möjligt. Sen i Augusti 2012 var det dags att börja gymnasiet. Eftersom jag kom in i den onda cirkeln i åttan och gav upp Högstadiet totalt pågrund av mitt mående så hamnade jag på IM, där man pluggar upp betyg för att sen komma in på någon linje. Jag hamnade där med 0 poäng från grundskolan eftersom jag inte klarade av skolan under mitt psykiska mående. Vissa har det svårare en andra och vissa klarar av så mycket mer och är starkare känslomässigt. Men för vissa kan det faktiskt vara en aning svårare att glömma en stor sorg och bara gå vidare. Att jag börja gymnasiet helt utan betyg är inte direkt något som jag är stolt över. Att vissa kan skämta till det som t.e.x. men du går ju på IM, kan du verkligen det här? och göra en kul sak av det hela är verkligen inge roligt att höra även om det är på skoj. Jag har en anledning till varför jag står där jag står idag. Under dom här åren har jag gått igenom en hel jävla resa och ingen har haft en ända aning om hur jag egentligen har mått. Det är ett under att jag står kvar på fötter idag, förstår inte själv hur jag har pallat. Jag skäms så fruktansvärt att jag hamnade där jag hamna men det är ingenting jag kan göra något åt eller råför. Jag kämpar fortfarande arslet av mig för att komma någon vart i mitt liv sen det brast totalt. Jag försöker le och vara glad och se allt på ett positivt sätt. Hade jag inte haft mina finfina vänner med familj under den svåraste tiden i mitt liv hade jag gett upp just den där kvällen. Finner inga ord för hur jävla tacksam jag är för att ni har pallat lyssna, tröstat och kramat om mig och tagit emot mig efter alla fall under dom här åren. Ni är guldvärda allihopa!
Iallafall så tänkte jag fortsätta. I vintras 2012 mellan Oktober-November nångång så började väldigt mycket att förändras i mitt väldigt snabbt, fler personer dök upp och kom in i mitt liv då jag började vara väldigt mycket i Delsbo osv. Jag började se mina killkompisar på ett mycket positivare sätt en innan. Började att umgås med dom bara mer och mer vilket funkade grymt bra och jag kände snabbt hur allt börja gå uppåt. Jag träffade fler nya människor som kom in i mitt liv, fick en helt ny synvinkel på livet. Tankarna och allt började mer och mer att svalna, lärde mig att kontrollera mina värsta känslor. Inte bry mig så mycket och bara leva livet och tänka på allt fint som fanns i mitt liv istället för att gräva ner mig i sorg för det jag inte hade/har. 
Även fast dom här åren varit förjävla komplicerade och kämpiga så har jag lärt mig så fruktansvärt mycket på samma gång. Jag har slutat slösa energi och tid på personer som inte slösar sin tid eller energi tillbaka. Försöker se framåt så mycket jag bara kan och uppskatta det fina som finns i mitt liv på ett mycketmycket bättre sätt än innan osv.
Från att vara den där frånvarande,rädda/fega tjejen som inte våga säga någonting nästan till att känna sig riktigt stark, vågar stå upp för den jag är och tar ingen som helst skit av någon. Är någon kaxig eller dum på mig, kan dom förvänta sig attityd tillbaka. Är inte ett dugg rädd för konflikter eller liknande överhuvudtaget längre. Jag är som en helt ny människa med andra tankar och med en helt annan synvinkel på livet. Jag har även lärt mig under åren att inte ta åt mig av släktens prat utan istället börja visa attityd tillbaka och verkligen sätter ner foten och visar att jag inte accepterar deras beteende längre.
Jag har dom jag behöver vid min sida för att fixa det här, världens bästa vänner och det är jag så otroligt glad över. Vad skulle jag göra utan er?