Att veta att du inte känner igen mig eller Mamma längre gör så otroligt ont. Du som varit med oss sen jag låg i vaggan, varit med varje julafton, födelsedagar och bjudit hem oss på mat nästan varje Söndag.
Hon som alltid varit hjälpsam, omtänksam och accepterat mig för den jag är. Hon som alltid kramade om mig och förklarade för mig hur fin jag var som jag är osv. När jag tog din hand och du sa: Vi hörs idag så höll tårarna på att komma.
Allt gick så otroligt fort, nu är det snart ett år sen du åkte på den där skiten och blev till en heltannan person som inte ens vet vad det är för dag, att du inte bor hemma längre, vad du pratar om eller vilka som finns kvar vid liv längre och inte.
Sitter och gråter medans jag skriver, jag orkar inte se längre. Jag vill bara att du ska bli den du var, att den där sjukdomen försvinner så du är tillbaka till riktiga verkligheten igen. Varje gång jag ska somna på kvällen är jag så jävla rädd att något ska hända dig, att du somnar in och aldrig mer vaknar, det är ett utav det värsta som skulle kunna hända. Under alla år som släkten på Pappas sida gått bakom min rygg, det var bara du och moster från min släkt fast på Mammas sida som vi har kontakt med som verkligen såg/ser mig som något alldeles extra och som aldrig har jämfört mig med min Brorsa. Jag blev alltid så otroligt glad av dig, nu finner jag inga ord att beskriva hur jävla tungt det känns att se dig när det blivit som det har blivit. Skulle du lämna mig, vet jag inte vad jag skulle göra. Skulle aldrig klara av det här förbannade livet om du försvann. Jag älskar dig min fina Mormor, är såhimla orolig för dig. ♥