SVAR PÅ KOMMENTAR OM MITT FÖRFLUTNA.

Fick en kommentar av en tjej längre bak i min blogg från ett inlägg om mitt förflutna som jag hade publicerat i Maj någon gång. Som ni kan se i den kommentaren som jag valde att göra en print på och lägga upp i det här inlägget så fick jag lite frågor som jag tänkte dela med mig till er alla.
Hur jag kom vidare från hela den där "resan" som jag gick igenom i nästan 4års tid av olycklig kärlek var mest allt stöd jag fick av vänner, nära och kära å av BUP/SOC, psykologer och kuratorer som jag gick till när det började gå ut allt mer över min familj och när jag började stänga in mig och gräva ner mig som mest. Min vardag gick ut tillslut på att sitta på kanten av tågspåret för att i mina tankar då fanns bara dom två orden, GE UPP. Jag fick så otroligt mycket stöd och blev starkare för ju mer jag föll och ställde mig upp efter alla mina fall. I slutet av det hela slog det om för mig totalt, jag började fokusera mer på mina underbara vänner som jag hade vid min sida, lärde känna en massa nytt folk och tillslut träffade jag en annan som fick mig att känna att jag verkligen levde påriktigt och som jag trivdes tillsammans med väldigt bra. Det blev till en bra bit på min väg. Jag märkte nog inte själv riktigt när jag exakt gick vidare utan bara kom på det en dag att nu har jag satt punkt på dom här kapitlen. Jag sumpade Högstadiet från 8an-9an å mitt första år på Gymnasiet och gav upp pågrund av mitt psykiska mående till detta. Dels kunde jag knappt ta handom mig själv OCH för att jag inte klarade av att fokusera på något annat. När jag slutade nian tog jag ett ledighets år från gymnasiet och började istället nu i Höstas för ett försök och det är verkligen ingenting jag ångrar. Om jag kunde så skulle jag helst vela få allt detta ogjort och att jag kunde ha gjort på ett helt annat sätt och skött skolan ändå osv. Men när känslorna tar över är det svårt att tänka på annat. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket och känner mig som en helt ny människa med ny synvinkel på livet och är så sjukt tacksam för allt stöd jag har fått.
I nuläget och från då jag gick vidare och valde andra vägar så känner jag absolut ingenting för den här personen. Jag kan gå förbi honom och känna mig stolt att jag trotts allt motstånd, tårar och sömnlösa nätter så känner jag mig så jävla grym att jag tog mig vidare från den svåraste tiden i mitt liv. Utan allt stöd som jag faktiskt fick så hade jag aldrig stått här idag. När jag tänker efter så är det ett under att jag sitter här och är kvar på fötter levande och kan skriva stolt att jag har gått vidare. Jag har lagt detta bakom mig, visst kommer det stunder så jag påminns om det eftersom det här har varit det värsta jag har varit med om känslomässigt, men det är absolut ingenting som jag gräver ner mig över eller ligger och gråter över längre. Det är som jag skrev där uppe ett avslutat kapitel som jag har satt punkt efter. Ord kan inte beskriva hur otroligt skönt det känns, jag får tårar när jag sitter och skriver. Glädjetårar, fyfan vad jag är stolt över mig själv att jag klarade mig igenom detta. Helt sjukt!

Hej Johanna!
Jag vill att du delar denna kommentar för att dela med dig av lite fler frågor angående det hära. Efter att man har gått igenom en sådann ond cirkel som du gjorde, då kan det vara lätt att man faller tillbaka om personen som hade en självs hjärta skulle börja visa intresse i efterhand. Hur skulle du göra i nuläget? Skulle du ge honom en chans att bli din nu eller hur skulle din reaktion vara och hur tycker du om honom allmänt nu mera? Jag blev så nyfiken i detta inlägget och har så mycket frågor om det skulle vara så att man någon gång själv skulle hamna där. Kramar till dig/ Linda