Hallå, jag har länge tänkt att jag skulle skrapa ihop ett inlägg angående en liten del av mitt förflutna.
Dom senaste 3,5 / 4 åren har varit en hel jävla resa för mig och ingen har haft en aning om hur jag egentligen har mått. Det är svårt att beskriva alla dom där känslorna som uppstår då man går och blir totalt nerkärad och sen inte kan ta sig ur situationen. Tjafs & missförstånd som uppstår,folk som lägger sig i och tror att dom vet fast dom egentligen inte har en aning. Jag har uppdaterat angående detta även på min facebook status tidigare för ungefär en vecka sen men tänkte även dela med det här på bloggen för dom som inte har mig på fb och som jag har rensat bort då jag tog bort en heldel från min vännerlista. 
Efter alla mina fall och nätter som gick ut på att ligga skakandes med forsande tårar & klumpen i magen så kan jag idag säga stolt att - Ja, jag har gått vidare och valt andra vägar. Jag är glad att början av 2013 fick mig att gå vidare.
Jag hade fått en kommentar av en tjej längre bak där jag förklarade nästan hela min historia om detta där hon undrade HUR jag gick vidare, det tänkte jag självklart okså dela med mig utav.
Grejen är att jag fattade nog inte själv först ettag att jag faktiskt hade gått vidare och lagt det mesta bakom mig förens en dag då jag mötte den här personen och verkligen kände efter och det som klickade till. Precis som om jag fick mig en påminnelse. Jag började fundera riktigt ordentligt och tillslut kändes han bara som en helt vanlig vän men som jag alltid kommer att bry mig väldigt mycket om & finnas där för i alla lägen. Den där känslan jag hade tidigare av att knappt kunna andas då jag gick förbi den här personen var plötsligt borta. Jag började göra andra saker och höll mig sysselsatt som fick mig att tänka bort det negativa för enstund, jag började se mina killkompisar som något mer positivt än innan och började ägna tid åt dom som faktiskt visade att dom brydde sig om mig och accepterade mig för den jag var. Det kom okså väldigt mycket nytt folk in i mitt liv som snabbt fick stor betydelse i mitt liv. Idag tänker jag såhär - Hur kunde jag vara så fruktansvärt dum och inte fatta att jag inte var någonting alls för dig medans du var hela världen för mig? Jag skäms när jag tänker efter hur jag har tagit saker och ting och önskade att jag kunde ha gjort bättre. Om jag kunde så skulle jag börja om Högstadiet från första skoldagen i 7an. Jag skolkade bort hela 8an å 9an för att jag inte orkade eller klarade av skolan pågrund av mitt mående. Tågspåret blev till min vardag, datum som satt fastristade och tårar som vägrade rinna.
Tillslut kom min Mamma på mig en dag efter en heldel aningar och misstankar, då hon hittade mig i rummet alldeles skakis med ögonen fulla av tårar. Jag kunde inte hålla tyst längre så försökte förklara det som kom ut och att jag inte orkade mer. Dagen efter blev vi kallade till BUP på akutmöte. Jag började gå till flera olika psykologer,kuratorer och även hos SOC. Alla dom där inklusive Mamma hade stenkoll på mig, fick knappt gå ut själv ettag. Jag får så sjukt ont i magen såfort jag tänker tillbaka på hur eländigt allt var.
Det som jag gick igenom vill jag aldrig någonsin uppleva igen, det är dem svåraste åren jag har gått igenom i hela mitt liv. I mellan av det hela alldeles efter slutet så träffade jag en annan som fick mig att känna att jag verkligen levde påriktigt men som jag idag inte har kontakt med pågrund av vissa anledningar. 
Nu tänker jag som så att vaffan livet måste ju gå vidare. Jag vägrar trilla i fel banor igen och gräva ner mig i sorg av det jag inte har. Istället glädjer jag mig åt det vackra som finns i mitt liv istället och som får mig på fötter. Min finfina familj med vänner som jag älskar av hela mitt hjärta.
Jag har det stöd jag behöver och försöker ta en dag i taget. Det gäller att både våga tro på sig själv och VÅGA släppa taget och gå vidare. Jag trodde aldrig som tillexempel för ett år sen att jag skulle klara av att gå vidare men precis året efter jag trodde allt var som mest kört så nådde jag resultat efter allt mitt kämpande.
2013 är mitt år. Från 2009 till början av 2013 gick jag och bar på den här stora sorgen som inte går att beskriva. Nu kan jag sträcka på mig och säga till mig själv att - Fan vad stark du är Johanna, har du klarat dig igenom allt detta så klarar du så otroligt mycket mer. 
Jag är såhimla stolt över mig själv att jag tog vara på mina sista krafter som fanns och att jag med hjälp även av dom kämpade mig igenom allt detta istället för att ge upp. Jag har blivit så otroligt mycket starkare som person, mer självsäker och vågar stå för vad jag tycker och tänker. Tar ingen som helst skit av någon och försöker att vara extra försiktig för det här med Kärleken att inte falla för fel osv. Jag har som lättare att andas, jag känner mig som en helt ny människa sen jag ställde mig upp, sträckte på mig och valde att gå en annan väg.
Jag är såhimla glad att det här är över & så otroligt tacksam för allt stöd som jag har fått under dom här åren av nära och kära med familj, utan er och erat stöd så hade jag gett upp för längesen. Ni är guldvärda ♥