Dom fyra åren från 2009 till början av 2013 är dom värsta åren jag har varit med om i hela mitt liv. Men 2010-2011 var nog allra värst. Hur kunde jag vara så fruktansvärt dum och inte fatta att jag inte var nånting för dig medans du var hela världen för mig? 

Jämför jag med hela den där jävla resan som jag gick igenom under dom åren så känns det som att jag drömmer. Hur kunde allt bli så ofattbart bra som det är nu? Efter allt det där kaoset står jag här idag med världens finaste kille som älskar mig för den jag är. En kille som förklarar varje dag hur vacker och speciell jag är för just honom, han kollar mig i ögonen tårögd för hans kärlek till mig. Med Peter är jag hel, jag trodde aldrig någon skulle lyckas få mig att våga tro på kärleken igen men han kom och strålade som en sol och fick mig att ändra mig sakta men säkert. Att jag skulle hitta en så fantastisk människa är helt ofattbart. Lyckan går inte att beskriva. Min kärlek och bästavän, vad vore jag utan just honom?